Avslutningstal för AT-läkare

Del 1

Det är svårt det här med att hålla tal. Tiden räcker aldrig till och det finns alltid mer som hade kunnat sägas. Min första tanke var att; “vänskap” – det verkar vara en sådan där bra grej att prata om. Men vad skulle jag säga och hur skulle jag vrida fram en skapande inlevelse? En approach var att titta igenom en lista med era namn och tänka på saker som vi hade upplevt tillsammans. Jag vet, jag tänkte också “Naaah” när jag fick för mig att säga så här. Hur som helst så fungerade nostalgin väldigt bra som tändgnista. Men problemet med erfarenheter som få har delat är att det är svårt att relatera för den som inte var där. Jag behövde någonting bredare och då klurade jag kring skildringar av vänskap som vägde tungt i kulturen. Stunden till ära vill jag därför parafrasera Petter som kärnfullt fångar andan i att vara ett sällskap – och Petter han sade; “Min släkt… Natural Born, vi rullar som en sekt & skissar från grunden som en äkta arkitekt. Respekt till alla snubbar som hängt sen dag ett.”. Respekt! Jag googlade i alla fall lite mer efteråt och snubblade över ett citat av Linda. Jag vet inte mer om Linda… Men hon sa i alla fall att det inte finns någonting som är bättre än en vän förutom en vän som dessutom har med sig choklad. Linda vet vad hon pratar om(ni känner till min speciella relation till choklad). Lite kul i sammanhanget är att jag fick veta först EFTER att talet skrevs att det var choklad i efterrätten. Cirkeln är sluten! 

Vänner, jag vill att vi nu stannar upp ett ögonblick och påminner oss om varför vi är här. Varifrån vänskapen eller överhuvudtaget bekantskapen? Att vi är ett oss har att göra med det vi gemensamt har upplevt. Låt oss blicka tillbaka och påminna oss om hur en AT-läkare bereds inför det självständiga livet. Hur har vår övergångsrit sett ut? Jag utgår lite ifrån mig själv men tror att ni kan känna igen er. Manövern hade alltså fyra etapper där vi stegvis utvecklades mot en starkare form av oss själva och fick nya krafter. Under de första veckorna är jag inte säker på att vi var signifikant bättre än slumpen. Men sedan hände det saker. Genom kirurgplaceringen fick vi tillfälle att experimentera med sömnbrist och dess koffein-ekvivalenter. Medicinplaceringen drog med oss ut på en fältstudie i ångestens vida horisonter, visserligen förstår jag att det här kan låta lite otydligt, men jag lämnar det utan närmare specifikation. Inom psykiatrin förbereddes vi på snikna klurigheter av typen “hur många läkare krävs det för att…”. När någon är rolig framöver så kan vi nu faktiskt besvara de med en kvalificerad gissning. Och inom primärvården så fick vi upptäcka att halva befolkningen heter Berit – dvs de som inte istället hette Bengt.

Del 2

Men skämtåsido så har vi åstadkommit väldigt mycket under vår AT-tjänst. Kanske är vår främsta framgång det att vi har lärt oss att misslyckas bättre om vi väl skulle misslyckas. Sakta men säkert har en trovärdighet och elegans börjat att omge oss. Våra ryggar har blivit rakare av kunskapen och erfarenheten som auktoritet. Vi närmar oss den punkt där vi vet vad vi ska göra av flertalet fall som passerar vår väg. Vi har blivit alltmer självständiga i hantverket och många av er kommer inom en snar framtid att vara pulsådern i en lokal verksamhet. På sätt och vis är vi “on top of the world” även om medicinens värld förblir oändlig. Vi hade inte kommit såhär långt om vi inte hade hittat mekanismer för att möjliggöra vår fortsatta utveckling. Vi har gjort bra mycket av vårt virke.

Vänner… Det fanns före oss en tid när de klokaste av huvuden såg människan som en sammanslagning av grundämnen. Eld, vind, vatten och jord. När ett grundämne var i obalans blev människan sjuk. Idag pratar dessa giganters motparter om genteknologi, organ printing, artificiell intelligens mm. Vi har gått bortom diskussioner om medvetandets sammansättning till en tillämpad farmakologi som kretsar kring hur vi kan inducera tankar av vårt tycke. Åldrandet och dödligheten tycks inte längre vara helt självklara ting. Vi befinner oss i en historisk övergång där vår art börjar komma åt förmågan att definiera sig själv och designa alltfler komponenter i sitt öde. Från början har den röda tråden hela tiden varit en vilja att skydda livet mot tragedi.

Precis där kommer ni in i bilden. Ni är läkare! …Ni är läkare som bär fanan för en lång tradition före er. Ni är ännu en generation som i era huvuden och med era minnen har bevarat civilisationen från glömskans grymhet. Med era handlingar upprätthåller ni en ordning som skapar välbefinnande i en skör existens. Med era strävanden och genom ert ledarskap kanaliserar ni summan av mänsklighetens intellektuella bedrifter inom hälsans domän.

Vänner… Vi har sett framtiden i varandra. Vi vet om varandras förmågor… att de i sinom tid kommer att bära upp samhället. Sjukvård handlar om att återge människor en upplevelse av integritet och värdighet när de inte längre känner igen sig i sina kroppars önskade funktionalitet. Varje människa som passerar oss är en hel värld som fostras i våra händer, en komplett skapelse-akt inom vårt räckhåll. Låt oss våga göra det lilla extra. Vi bör inte glömma att vår legitimitet betalas av med fortsatt professionalism. Låt oss försvara denna professionalism som utmärker våra medmänskliga ambitioner. Ofta… kommer vi att vara i den där kritiska korsningen där framtiden väntar med att differentiera tills vårt ord är sagt. Låt oss värna om att leva upp till det ansvaret.

Vänner… Vi avslutar en era och påbörjar en ny. Vi har så mycket mer att ge, så mycket kvar att alstra inom oss. Om ni ska komma ihåg någonting av detta tal så är det vikten av att känna sig tillfredsställd med sina val. Du.. är.. den enda konstanta faktorn i ditt liv – den enda människan som kommer att följa dig vidare ur samtliga situationer – det andra, det kommer och går i varierande omfattning. Så lev så du gör dig stolt över dig själv, för det är det som räknas. Var öppen för synpunkter om du söker visdom. Var barmhärtig mot dig om du inte ska gå under. Du är hjälten och fienden i din egen berättelse… Och livet kort vore det eller långt är i slutändan bara ögonblick av riktad uppmärksamhet. Allt annat glider obemärkt förbi. Vänta därför inte för länge. Visa omtanke, ge människor av din tid… och låt dig dras med och absorberas av stunden.

Tack.