Talibanerna har omtyckta bilverkstäder

Jag skulle iväg och fixa stenskott på bilen strax före lunch. Det ena leder till det andra och nu en bit efter lunch tänker jag plötsligt på varför länder som Afghanistan är så kaotiska. Att tankarna far iväg på det här sättet påverkas säkert av en efterbild i mitt minne från tidigare idag då de på TV pratade om maffian i Palermo. De menade att Palermo var en bra stad att turista i och att man inte ska oroa sig för maffian då de främst var farliga för 30 år sen…

Det där med stenskottet då. Det är alltså en pytteliten spricka på bilens framruta. Den behöver bara lödas och så är det klart. Det rör sig om ett rutinmässigt ingrepp som tar 40 minuter så är rutan som ny. Kostar mig 200 spänn. Jag har dock en liten oro om att lödningen skulle kunna råka ha sönder hela framrutan. Oron blir dock aldrig övermäktig eftersom jag har levt i Sverige i många år och min erfarenhet överlag är att man kan räkna med professionellt bemötande. Dessutom har jag olika garantier som ger mig en trygghet – dels är bilen försäkrad, dels har verkstaden sitt rykte att bry sig om, dels finns det en konsument-ombudsman och dels kan missnöjda kunder kan ”straffa” dåliga verkstäder genom att välja bort verkstäder som rutinmässigt missköter sig. Dessutom tenderar välrenommerade bilverkstäder att ”baka in” en extra slant i priset de begär så att de med hjälp av vinst från verksamheten kan kompensera missnöjda kunder.

Men vad gör man av sin bil om man bor i Afghanistan om flertalet av dessa garantier antingen inte existerar eller inte är särskilt väletablerade? Säg att du går till verkstaden med ett stenskott och sen spricker hela rutan för de medan de arbetar på den. Verkstaden kanske drivs av fattiga människor med liten vinstmarginal och då kanske de skyller det som hände på att bilen var i dåligt skick när de fick in den och att de därför inte tänker ta ansvar för det som hände. När myndigheterna som ska värna dina rättigheter dig är ineffektiva och företagen som säljer tjänster kan göra lite som de vill så behöver du hitta andra sätt att göra något av dina klagomål. För länder där ekonomiska transaktioner följer dessa spelregler uppstår det riktigt bra affärsmöjligheter för “utdrivare”. Det är alltså personer som med våld eller hot om våld kan lösa knutor när en affärsuppgörelse har låst sig.

Problemet med bilrutan är ett problem som omger alla händelser av ekonomisk natur i länder med dysfunktionella stater – varje uppgörelse blir ett mått på de inblandade parternas hävkraft mot varandra i relation till deras eventuella överlappande intressen. Den medlande instansen som avgör ärendet till någons fördel kan vara jävig – det kan exempelvis vara inhyrda ligister som tills vidare är ovillkorligt lojala mot den betalar. Den medlande instansen kan också i varierande grad vara opartisk och göra ansträngningar för att försöka “utreda” vilken lösning som är mest rättvis – i dessa fall drivs parten ofta av större ambitioner än endast kortsiktig ekonomisk vinning. För att den yttre aktören ska få gehör för sin dom så behöver den vara erkänt mäktig – om dess auktoritet inte tas emot med självklarhet slutar det ofta med att den tar till sina reserver av den råa styrka som ibland behöver göra sig påmind. De här “säkerhets-entreprenörerna” verkar i alla fattiga länder. De börjar ofta som små enheter som verkar i specifika geografiska områden men kan också sprida sig vidare. I Afghanistan har många av dessa små enheter bildat ett nätverk med posteringar över stora delar av landet.

Med tiden kan lokala “säkerhets-entreprenörer” bli lite av en “vikarierande regering” som reglerar hur folk löser vardagliga problem. Från att ta betalt med hårda metoder kan denna “vikarierande regering” börja verka på ett mer professionellt sätt genom att ställa om från ”flyktiga inkomstkällor” till ”stående inkomstkällor” som exv tullverksamhet, beskyddarverksamhet, andelsägande etc. Svårigheten med att integrera “vikarierande regeringar” i större nationella projekt beror på att deras sätt att verka huvudsaken har en lokal karaktär och att ett regelverk som den försvagade staten vill ska gälla landet i sin helhet ofta inskränker deras verksamheter. Dessutom uppstår dessa vikarierande regeringar ofta i platser där staten är relativt frånvarande och därmed lämnas stora omötta behov hos befolkningen. Med andra ord kan ibland den lokala “säkerhetsentreprenaden” vara mer omtyckt än staten då den har gjort ett någorlunda effektivt jobb av något som staten dittills bara har lovat. Om staten dessutom får stöd från utlandet kan dess legitimitet ifrågasättas då statens långsiktiga målen kan upplevas stå i kontrast mot sedvänjor och traditioner. Samtidigt leder statens försök att upplösa ”vikarierande regeringar” ofta till att den hamnar i mycket kladdiga konflikter med djupt förankrade familjer som har ett grepp om sina lokala samhällen och som är beredda att ställa upp för varandra av att lojaliteten till en klan är starkare än lojaliteten till ett nationellt projekt som framstår som främmande.

Fattiga länder har alltså ett moment 22: för att livet ska fungera behöver någon garant se till att köpare och säljare håller sin del av avtalet, för att garanten ska kunna göra sitt jobb behöver den vara mäktig, om garanten ska förbli mäktig så måste den motarbeta alla som försöker att underminera dess makt. I dessa sammanhang är den nationella regeringens legitimitet förhållandevis godtycklig och konkurrenterna kan stycka av domäner för sig själva genom att argumentera att statsmakten är tillfångatagen av obehöriga. Om en ”säkerhets-entreprenör” blir framgångsrik kan den ofta skapa produktivitet då anarkin i lokalsamhället tillfälligt minskar – det här medför möjligheter för entreprenaden att expandera och skapa filialer i nya områden och på sikt den kan komma att vilja ha ett grepp om statsmakten i sin helhet. När en befintlig men svag nationell regering vill kontrollera hela landet och har motparter som dessa så väntar ofta mycket långa och utdragna strider mot en organisationsform som nästan alltid återuppstår vid nästa tillfälle då det råder maktvakuum.