Låt oss föreställa oss att de svenska dödsskjutningarna hade varit dödsstraff…

2017-2020 har det dött cirka 40 personer per år i kriminella uppgörelser enligt polisens siffror (antalet skadade i skjutningar är ytterligare ungefär 100/år medan antalet skjutningar är cirka 300/år). Det är välkänt för polisen att offren i många fall är “förväntade”. Skjutningarna är ofta uppföljande episoder i pågående konflikter där det brukar ha funnits tidigare drabbningar mellan de inblandade nätverken. Det är med andra ovanligt att vare sig förövare eller offer har fläckfria brottsregister även om del ärenden involverar “fotsoldater” som gör beställningsjobb.

Polismyndigheten uppskattar att det cirkulerar 5000 personer i de kriminella nätverken där skjutningarna sker. Siffran är klart illavarslande och politiker har reagerat med att rekommendera mycket hårdhänta insatser… Längre straff, lägre beviskrav, fler domar för samröre, sämre möjligheter till straff-rabatt, striktare krav för villkorlig frigivning och långa perioder av övervakning efter att personen suttit av sitt straff mm. Idén med dessa förslag är att bestraffningen ska vara så avskräckande och lamslående som möjligt och att redan de första brottsliga tendenserna ska leda till svidande påföljder.

Frågan som man borde fundera närmare på som politiker är hur det kommer sig att en överhängande risk att bli dödad i sig inte räcker för att avskräcka. Om vi skulle leka med tanken på att ingen har dött i skjutningar och att de döda istället hade fått dödsstraff av staten så är 160 dödsfall på 4 år en klart märkbar händelse med tanke på att det cirkulerar 5000 personer i de berörda nätverken. Addera antalet skadade personer som inte har dött och vi har nästan 600 personer som har fått direkta konsekvenser av skjutningarna. Hade staten varit mer hårdhänt hade den haft svårt att komma i närheten av dessa siffror vad gäller att utdela konsekvenser… Så varför räcker inte enbart dessa usla odds för att avskräcka?

Svaret är tyvärr inte särskilt märkvärdigt. En genomsnittlig person i ett kriminellt nätverk är en ung kille som bor i ett utanförskapsområde och är omgiven av ”toxiska” former av maskulinitet som går ut på att dominera över andra som en form av kvittens på ens egen överlägsenhet. Dessa normer gör det lätt för den unga personen att få för sig att den besitter en extraordinär kapacitet och att den därmed kan överträffa oddsen att fara illa trots att blixten slår ner överallt runt omkring den.

Det är välkänt hos polismyndigheten att majoriteten av dessa unga killar inte klarar av att livnära sig på sin kriminalitet och då ägnar sig åt olika former av brott för att täcka olika behov. Många av dessa personer är dessutom beroende av närstående för stöd med flera känsliga delar av tillvaron såsom tak över huvudet, mat på bordet etc. Polismyndigheten anser dessutom att de flesta av dessa personer saknar verklig ”strategisk kapacitet” och begår sina brott på ett ostrukturerat och ogenomtänkt sätt där det saknas långsiktiga visioner. Med andra ord är dessa unga killar generellt sett varken hårdkokta brottslingar eller ens rationella aktörer som tar beräknade risker. Majoriteten begår sina brott av spontanitet samtidigt som de kraftigt överskattar möjligheterna att göra karriär på gatan då många känner någon som har blivit ”framgångsrik”. 

De unga personerna som rör sig i kriminella nätverk är ute efter status, narkotika och pengar. Låt oss leka med tanken på att det skulle gå att ge var och en av dessa unga killar 10 miljoner kronor i handen och ytterligare 10 miljoner i en aktieportfölj som ger 15% avkastning per år. Hur många av dessa unga killar skulle med detta startkapital ändå utsätta sig för riskerna med den kriminella livsstilen? Självklart kan vi inte ge folk incitament att agera antisocialt – poängen är snarare att majoriteten av de som rör sig i kriminella nätverk hade föredragit ”mindre kladdiga sätt” att komma åt det de eftertraktar. Att vinna på lotteriet är ingen lösning men samtidigt har vi ett läge där 5000 personer ser kriminaliteten som ett liv värt att leva i väntan på bättre tider även om det statistiskt sett är ytterst osannolikt att kriminaliteten leder de dit de vill komma i livet. Det är precis det problemet som behöver förstås om man ska komma åt inflödet till de kriminella nätverken. Attraktionskraften i kriminellt umgänge drivs inte av realistiska risk-nytta beräkningar och hårdare bestraffning är inte en genialisk snilleblixt som ännu skulle vara obeprövad. Istället verkar det stora problemet vara att de unga personerna som väl hamnar i kriminellt umgänge ofta har en mycket lång väg tillbaka till samhället och därmed tenderar att stanna kvar i de kretsarna. Det räcker tyvärr inte att agera mot enskilda brottslingar även om det är nödvändigt. För att effektivt komma åt problemet måste man ha ett helhetsperspektiv där det ingår en strategi för hur man ska arbeta preventivt med unga personer i riskzonen.