Den inhemskt svenska hederskulturen

Vi behöver prata om den etniskt svenska hederskulturen.

Hedersvåld är ett destruktivt beteende där bestraffning och hämnd används för att tillrättavisa eller statuera exempel när personer ur den egna gruppen väljer att bryta mot det accepterade levnadssättet. Syftet med det destruktiva beteendet är att försvara den berörda gruppens renlighet. Av någon anledning har vi i Sverige valt att förknippa hedersvåld med fysiska övergrepp som sker i ”andra” kulturer.

Det finns dock en närodlad hederskultur som vi sällan pratar om. Förövarna i denna hederskultur är gömda i massorna av personer som klumpigt förs samman under begreppet näthatare. Det här ordvalet skymmer de utmärkande egenskaperna som en hel del “näthatare” har gemensamt. Ordvalet antyder att näthatare helt enkelt sysslar med en oschysst aktivitet som är något obekant – som om näthatare vore en salig blandning av medelsvenssons som bara någon gång ibland saknade hyfs eller inte lyckades stå emot en impuls att vara dryga. Det här synsättet är ett rosigt och oskuldsfullt sätt att betrakta något som är långt mer illavarslande.

Många av hatarna är inte arga individer med dåligt omdöme som bara någon gång ibland skvätter lite ilska omkring sig. Låt oss påminna oss om att hatet inte bara slinker ur dessa personer och följs av ursäkter – dessa personer är snarast återfallsförbrytare som allierar sig med andra hatare i en upprörd folkrörelse som har gjort det rebelliska hatandet till ett signum. Dessa ”hobby-hatande” personer är anstiftare som skriver av sig fantasier om våld med implicita och explicita uppmaningar om våldtäkt, tortyr, arkebusering, hängningar och gaskammare. Sinsemellan rapporterar näthatarna de individer som bör hållas under uppsikt och vid behov tillfogas skada offentligt. Oförskämdhet är bara förnamnet.

Men vänta… är näthatarna verkligen fyllda av riktade avsikter och inte bara ett gäng klantarslen? De flesta som har hängt på nätet har vid det här laget förstått att näthatare inte uttrycker en lika vigorös förargelse oberoende av företeelse. De här personerna har nästan aldrig problem med att du ogillar en viss smak av chips. Istället finns det tydliga teman i hatet. De så kallade hatarna har väldigt stora problem med hur moderna svenska kvinnor beter sig. De blir ursinniga när en svensk kvinna bekantar sig med en utländsk (“lägre stående”) man. De hatar alla ifrågasättanden av alkoholnormen. De tror fortfarande på social darwinism. De går inte med på att surströmmingen ifrågasätts. De accepterar inte bruna barn som Lucia (“fel färg vid fel plats och fel tillfälle”). De vill inte se en tjej från Mellanöstern som julvärd… Och vad har då allt det här med hederskultur att göra? Säg mig du… Hur många gånger har näthatarna ”reclaimat” sambosa? Hur ledsna blir de om en kurdisk tjej och en peruviansk kille lever som ogifta sambos – när hörde du senast en skitstorm till följd av någon av dessa saker? Det finns saker som inte angår hatarna vilket är en naturlig konsekvens av att hatarna vet när de ska hata. Hatarna är väldigt kräsna med vad de slåss för.

Vi har olyckligtvis gjort det till en vana att associera hedersvåld med en örfil, knytnävsslag, eller ett och annat mord. Men vår syn på våldsbegreppet förglömmer att hedersvåld i grund och botten handlar om att ge sig befogenheter att inskränka en annans liv till förmån för att en kollektiv identitet efterlevs. I detta sammanhang är fysiskt våld endast en av många tänkbara övergrepp. Den inhemska hederskulturens utbud av sanktioner följer den inhemska våldsutövarens preferenser – i Sverige är förövarna mer förtjusta i att åsamka psykologiska trauman; flertalet offer vill de hellre bryta ner än döda (detta kan dock komma att ändras över tid). Syftet är dock likväl att intervenera när det upptäcks osedliga influenser som kan tänkas besudla det renliga beteende som önskas. Näthatet är ett medvetet beteende som går ut på att plåga och förnedra den som vågat gå emot “det rätta sättet”. Till det ändamålet skapar förövarna i den inhemska hederskulturen en målmedveten terror i syfte att generera självcensur, dödsångest, en rädsla att vistas utomhus osv – samtliga dessa saker drivs av en vilja att kväva föreställda avvikelser inom den egna gruppen. 

Förövarna i vår inhemska svenska hederskultur är inte bara högerextrema – den minsta gemensamma nämnaren är snarare att individerna drivs av en skoningslös iver att leva ut en föreställd överlägsen identitet. Till antalet är de högerextrema flest och de har visat sig vara beredda att offra moral och reson i syfte att hedra sin sak. När man tänker efter så har denna falang av näthatare praktiskt taget alla kännetecken som vi i andra sammanhang betraktar som hederskultur. Näthatarna har en dogmatisk tro på vissa sanningar om tingens natur – den gyllene ordning som borde råda. De högerextrema råkar bara vara värst då de anser att det finns definitiva och permanenta kvalitetsskillnader människor emellan beroende på tillhörighet.

Den högerextrema hederskulturen finns att skönja kring det språkbruk som används för de tänkta uppdelningarna av folkslag utefter grad av renlighet. De sämsta folken kallas parasiter, skadedjur, svulstar och smuts – mot dessa ska de egna skyddas. De oföljsamma av de egna kallas bl.a. slödder, får, förrädare mm – dessa anses inte kapabla att förbättras på egen hand utan ska disciplineras eller statueras exempel av. De otympliga kvinnorna kallas slid-djur, batikhäxa mm – dessa är nyckfulla och ska sättas på plats (ofta föreslås sexuellt våld som åtgärd). Det är i detta språkbruk som hederskulturen propageras och “domar” förkunnas.

Tyvärr är problemet numera större än högextremism då de högerextrema har lyckats skapa en hederskultur kring den svenska etniciteten som sådan – de har kultiverat en populär myt där den “den svenska kroppens kännetecken” betraktas vara något som naturen har förädlat över alla andra mänskliga skepnader. I den mildare men betydligt mer allmängiltiga varianten av denna myt så är betydligt fler än de högerextrema beredda att ta illa upp när andra svenskar inte uppfattas stoltsera med den nationella förträffligheten (när de sistnämnda exv väljer att fira en helgdag på “fel sätt”). 

Nu är ju inte alla näthatare anhängare av en hederskultur. Däremot kan man säga att näthatarna som hetsar “mot de egna” till förmån för en identitetsbaserad social hierarki definitivt är anhängare av en hederskultur… Och många är de. Sett över hela spektret av hedersvåld så är hatarna beredda att förnedra, trakassera, hota till livet eller tillfoga fysisk skada mot de personer som de känner samhörighet med men anser sig svikna av. I den svenska hederskulturen finns det en ständig beredskap att använda sanktioner för att tämja de som betraktas som egna men som inte anses bete sig respektabelt – och hatarna för register över dessa ”desertörer och landsförrädare”.

Till råga på allt så ser sig hataren som en martyr för sin sak – den gör hatet och hoten till ett verktyg som syftar till att dominera över flocken av vilsekomna egna. Hataren drivs av sjukliga former av kärlek och sympati och sover gott om nätterna – den sysslar med en form av skräckinjagande förmyndarskap. Syftet med allt detta är att tjäna det högre syfte som myten om nationell stolthet utlovar. Verkligheten är att hatarna sysslar med en myndighetsutövning när de tystar ner oliktänkarna. De har professionaliserat hatet till den nivå att det rör sig om en protofascistisk institution som existerar i nätets virtuella rymd i väntan på ett utökat våldskapital. Hotet från denna inhemska hederskultur är långt allvarligare än enskilda gärningsmän med separata motiv. Vi behöver inse att “hatarna” redan har förlikats med tanken på att många människor behöver tystas, avlägsnas och raderas om den sociala hierarkin ska försvaras.

Jag tror att rätt väg framåt är självrannsakan. Att Sverige är världens bästa land är ett löpande projekt – det är inte en inneboende egenskap. Vi kan börja med att förstå att hederskultur inte är ett utländskt fenomen utan snarare ett psykologiskt fenomen där det i grunden rör sig om en form av gruppdynamik. När förutsättningarna för att en hederskultur ska uppstå är på plats då får man en hederskultur… alldeles precis som den vi idag slarvigt kallar för näthat.