Dikt: Logos(färdig)

Skulle du hellre leva i den verkliga världen eller i en välinredd bur där dina behov tillgodoses? Skulle du kunna tänka dig att ta ett piller varje morgon för att släcka alla fluktuationer i vardagen och landa i ett enda linjärt tillstånd av lätt positiv karaktär? Den här frågan är egentligen mer än bara hypotetisk. Skulle du till exempel kunna tänka dig att leva i ett land där du saknar politiska rättigheter men lever under en stat som delar ut de pillren till dig? Skulle det kännas bättre om du vore helt säker på att staten inte skulle ändra villkoren i framtiden? Skulle du acceptera det om du fick höra att människor lider där ute men direkt du tar pillren så vet du inte om det längre?

Buren är egentligen rätt trång men du har aldrig kommit på tanken att du skulle känna dig trängd. Vattnet här smakar så pass gott att det släcker din vilja att utforska det som finns där ute. Visserligen har du hört rykten om att det finns något utomordentligt där ute. Men det intresserar dig inte så värst mycket just för att här är så mysigt även om det är fejk. Det sticker faktiskt inte särskilt mycket i ögonen på dig att du befinner dig i ingenmansland. Det är bra room service här. Du är klok nog att förstå att avgrunden är belägen mellan avsteget härifrån och fotfästet på andra sidan. Det verkar inte så lockande att hoppa när du är så tung efter gårdagens utsökta buffé. Det är nästan lättare att roa sig med att svartmåla och degradera allt som är där ute. Alla därute är fjantar. Även i hatandet finns det andliga höjder. För vem har egentligen sagt att du behöver bry dig om den verkliga världen när det räcker att stänga ute den med en filosofisk karantän?

Att förvärva kunskap är just en smärtsam process. Ingenting förblir sig likt och du blir osäker. Det går inte att bli lärd utan att snudd på förblöda sina gosiga tankar. Att bege sig ut i kunskapens vildmarker är livsfarligt. Det kanske ändå är värt det, men det är i så fall först långt långt senare. Tills den tiden är kommen ser du dig själv förtvina. Dina celler korrumperas en efter en. Du insjuknar akut medan det mentala immunförsvaret fortfarande försöker att lista ut vad den ska göra. Eller vad som överhuvudtaget har hänt. Till slut orkar man inte resa mer, under tyngden av all kunskap börjar man att mögla innanför sin kokong. Ur ens organiska rester tar nytt liv form genom att nära sig på allt man någonsin var. Det äter upp ens minnen och förnekar att de någonsin har tillhört en annan. Det kryddar de efter egen smak för att fullborda transformationen. Det hade varit smidigast att bara nöja sig med en behaglig meningslöshet. Men den som vågar mer, den belönas mer än kan förmedlas med entusiasm.

Logos

Neo.

Visst ser det ut som ett enkelt val?

En spännande resa eller ingenting alls.

Ett ingenting som utgörs av det som aldrig blev.

En kompakt negation fylld av triviala silhuetter.

Förhasta dig inte, och säg mig istället,

Vad vet du om tomhetens charm?

Förvirringens tröst?

Försummelsens nobless?

Avgrundens lojalitet?

Dygden av ett beräkneligt slut?

Men du är nyfiken och djärv.

Det börjar alltid så.

Först somnar världen, men du är vaken,

Därefter läcker sinnet och klättrar längs den avklädda fasaden,

Sen smular sig tiden och tar med sig jaget.

Nu.

…

Vägen är nu.

—-