Lyssna kära läkare.

Bland det viktigaste en läkare kan göra är att lyssna. Men att lyssna är en konst som är svår att behärska. Oavsett hur mycket våra lärare i läkarprogrammet försökte att peka ut dygderna med att lyssna så visste vi som oerfarna elever inte riktigt vad som fanns att höra. Erfarenheterna som låg till grund för våra lärares visdomar hörde till arbetslivet – en rymd som för oss ännu var outforskad.

Jag minns att vi som studenter skämtade om hur lärarnas skådespel inte imponerade. Lärarna hanterade det olika – en del var uppenbart besvärade över att vi inte tog det hela på allvar medan andra verkade förlitade sig på att livets gång så småningom skulle få insikterna att landa för oss.

Ibland behöver läkaren själv bli patient för att förstå “grejen med att lyssna”. Hösten 2016 skadade jag min ena hand ganska ordentligt. Den behövde opereras och därefter gipsas i nästan 3 månader. Jag skrev det första utkastet av denna text först 7 månader efter att gipset försvann. Det var 7 månader fyllda med rehabilitering och jag har ännu ett par år senare svagare muskulatur och periodvis ont i den drabbade handen. Det tog nästan ett halvår från operationsdagen tills att jag kunde göra alldagliga saker som att knappa på tangenter vid en dator, knyta skosnörena med hjälp av båda händer… eller till och med något så blygsamt som att borsta tänderna på ett vettigt sätt. Förloppet har ändå varit framgångsrikt men före operationen var jag informerad om att det fanns en risk att det skulle gå åt skogen.

Kirurgen hade sagt att cirka 70-80% av de som genomgår operationen får bra funktion efteråt. Det märkliga är att så fort du givit klartecken att bli opererad så sövs du ner och har då inget att säga till om förloppet. När du sen vaknar upp väntar ett obekant liv med delvis okända förutsättningar. Jag förstod att det var klokast att bli opererad då min hand ändå var ordentligt skadad – men jag frågade mig själv ändå hur jag skulle reagera om allt “gick åt skogen” – skulle jag bli bitter? Det tog enstaka minuter från att jag vaknade upp ur narkosen till att jag var klar nog i huvudet att försäkra kirurgen som hade opererat om att jag inte skulle bli bitter om läkningen inte blev bra. Jag kände att jag kunde stå för det jag sa då han hade lyckats skapa en viss atmosfär under de där få minuterna som vi träffades efter operationen.

Min handkirurg hade gjort något som i sjukvårds-Sverige är rätt ovanligt idag; han hade tagit sig tid till att inge mig en trygghet i det post-operativa skedet. Ögonblicken innan jag sövdes tänkte jag på hur hela min medicinska karriär kunde kraftigt inskränkas om jag vore funktionellt en-armad… när jag vaknade var samma tankar åter tillbaka. I och med att kirurgen var hastig med att träffa mig efter att jag kvicknat till så fick mina oroliga tankar inte chansen att härja fritt i mitt sinne. Kirurgen var dessutom lugn och kändes inte som att han var på väg någon annanstans. Han kändes närvarande och svarade självsäkert men måttfullt vilket gav ett professionellt intryck. Det viktigaste var kanske att han stannade kvar tills jag hade ställt den sista frågan. Hela den här proceduren tog kanske 5 minuter av hans liv…

Jag har i efterhand frågat mig själv hur bemötandet kunde göra mig trygg och optimistisk trots att inget var känt om hur handen skulle läka. Jag visste egentligen inte ens om den kirurgen ansågs vara en av de duktigare i branschen – jag hade inget objektivt att utgå ifrån.

Det som tycks ha hänt är att det skapades en illusion av kompetens som behövdes för att jag skulle kunna leva ett normalt liv efter operationen. Kirurgens förmåga att vara empatisk ingav en känsla som vaccinerade mig mot framtida förbittring. Om det en dag blev illa kunde jag alltid referera till mitt minne av hur vi hade gett min hand den bästa chans den hade kunnat få.

Självklart ska läkare vara pålästa och kompetenta “rent objektivt” men med tanke på att kirurgiska ingrepp alltid åtföljs av felmarginaler och ibland komplikationer så bör även patientens känsloliv vägas in i det professionella omhändertagandet. Patienter har sällan en medicinsk kunskap och endast någon gång ibland objektiva data som de kan använda för att värdera vårdgivarens kvalitéer – istället kommer patienten ihåg tröst, beröring, leenden och framförallt att ha blivit hörd.