Oskyldigt dömd med det var ändå rimligt

Oskyldigt dömd

Årsskiftet 2015-2016 var jag i Grekland för att hjälpa till med flyktingmottagandet. Under den perioden var Grekland en sluss in i Europa – flyktingarna stannade kvar tills de fick klartecken av de grekiska myndigheter att de fick resa vidare. Under tiden som flyktingarna mellanlandade hade de olika behov som lägren försökte att hjälpa med. Jag höll till i ett litet läger som var gjort för särskilt sårbara personer – äldre, sjuka, gravida, rörelsehindrade, småbarnsmammor, ensamma yngre barn samt traumatiserade personer (däribland sådana vars anhöriga hade drunknat). Varje dag kom det nya volontärer till lägret för att hjälpa till och varje dag var det några som var klara och skulle resa vidare. Samlingspunkten i lägret var en matsal där över 100 personer fick plats. De som åt där var huvudsakligen personer som arbetade kring flyktingmottagandet men även några flyktingar som ville socialisera eller hjälpa till medan de ännu var i Grekland.

Arbetsuppgifterna som jag hade varierade från dag till dag. Egentligen var jag där för att jag har en bakgrund inom ledarskap och skulle hjälpa lägret att hitta ett mer professionellt arbetssätt. Eftersom situationen på den här grekiska ön var kaotisk och att jag är utbildad till läkare så blev det mycket mer att göra än att bara studera organisationen. Det var inget ovanligt att jag blev ivägskickad på uppdrag som var rätt omtumlande och det gjorde mycket för mitt fortsatta ork att kunna avsluta dagen med att socialisera med andra drivna människor.

En dag när jag var klar med ett uppdrag så gick jag in i matsalen för att återförenas med ”mitt gäng”. De satt trångt vid det bord där vi ofta brukade sitta och bland de fanns idag ett par volontärer som var nya i lägret. Maten var lika oinspirerad varje dag men fyllde sin funktion som bränsle, sällskapet som å andra sidan var mycket trevligt bidrog med den distraktion som behövdes för att maten faktiskt skulle gå att få ner. Jag tog min tallrik och sökte mig till bordet där de andra satt och medan jag väntade på att de gjorde plats för mig så hälsade jag lite uppspelt på personerna närmast mig. Jag hann inte uppfatta att det var ovanligt lugnt vid bordet även om jag undermedvetet säkert registrerade att det inte var lika högljutt och skrattfyllt som det brukar vara.

Plötsligt ställer sig upp från bordet en för mig främmande tjej. Hon närmar sig mig med tunga steg tills det enda som står mellan oss är min papperstallrik med soppa som jag håller i med båda händer. Hon sätter igång med vad som slutar som den i skrivande stund näst mest imponerande utskällning jag någonsin har fått. Hon hann under sin monolog deklarera att jag är dum i huvudet, en mans-gris, en värdelös översittare, och en allmänt förhatlig person. Jag var lite chockad och hade svårt att ta in allting men jag svarade inte emot. Kritiken var svårsmält då jag i vanliga fall brukar kunna höra när kritik har träffat någorlunda rätt och ringat in något som jag faktiskt är svag på – men det här var kritik som inte var bekant för mig sedan innan så jag anade att det fanns åtminstone en nypa missförstånd i situationen (inte minst var det lätt att känna så då jag aldrig hade interagerat med personen innan denna incident). Någonstans bland alla skällsord kunde jag uttyda att personen var arg över att jag skulle ha gjort något förskräckligt bara några sekunder innan utskällningen levererades. Hade jag gjort något vid bordet utan att fatta det?

När hon blev klar så var hela matsalen rätt tyst. Det här var ju inte någon större matsal… Tråkigt för min del var att alla i matsalen hade bevittnat den här sorgliga händelsen. Jag tog inte så illa upp helt enkelt för att jag inte tog åt mig och för att försöka lugna ner situationen bad jag först om ursäkt och frågade därefter ifall hon kunde förklara varför hon hade skällt ut mig. Hon var nu betydligt lugnare efter den förlösande upplevelsen av att ha varit så kreativ med den verbala urladdningen. Vi satte oss ner och jag fick veta att gänget som satt vid bordet precis innan jag hade kommit hade varit upptagna med att introducera sig för varandra – en av personerna vid bordet hade i sin introduktion berättat en mycket tragisk historia om hur den hade den prioriterat flyktingmottagandet och rest till Grekland trots att den hade lämnat bakom sig en sjuk anhörig. Tjejen som hade skällt ut mig förklarade att när jag kom och ställde till en massa ståhej så hade jag avbrutit flödet och skojat runt med folk som hade försökt att lyssna på ett respektfullt sätt. Hon hade läst mellan raderna att jag hade försökt vara en lustigkurre och att jag var en “sån där” som hade för vana att ta mycket plats och som på ett oförskämt sätt ville ha alla strålkastare mot sig. Ser man det hela från det perspektivet så verkar det rimligt med en utskällning då jag hade “valt fel tillfälle” att medvetet stjäla uppmärksamheten.

När hon hade förklarat läget så berättade jag att jag inte hade en aning om vad de hade pratat om vid bordet… Hon verkade i alla fall inte helt nöjd och sa att det var så pass tyst vid bordet och att det enda som bröt mot den tystnaden var en enskild berättares röst – därmed menade hon att jag borde ha fattat vad som pågick i och med att jag hade stått vid bordet en stund innan hon avgjorde situationen efter att ha fått nog. Hon hade på sätt och vis rätt – det hade absolut varit möjligt för mig att uppfatta vad som hände. Det hon dock inte känner till specifikt om mig är att jag spenderar 90% av min vakna tid med att dagdrömma och att min uppmärksamhet är väldigt rörig.

Vi satt och pratade rätt länge den dagen. Några dagar senare verkade det som att hon hade begravt stridsyxan och snarast ville prata mer. Det större problemet som jag fick hantera i och med utskällningen var att mitt anseende som person kunde ha skadats av att alla i matsalen fick ta del av den brutala sågningen. Det blev inte värre än att jag behövde socialisera med många fler än vad jag gjorde under en genomsnittlig dag. Det kunde däremot ha slutat med en allvarlig förtroendekris som hade skadat mig och de människor som jag var där för att hjälpa.

De flesta som bevittnar en händelse som den jag var med om räknar med att det krävs något vidrigt för att utskällningen ska vara motiverad. Om de inte förstår detaljerna kan det sluta med att spekulationer sprids som rykten tills att ryktena betraktas som sanning. Av naturen är det svårare för folk att lämna händelsen ouppklarad eller att föreställa sig att något alldagligt ligger bakom att en person har råkat ut för en bisarr incident.

”Såg ni precis det jag såg”

Berättelsen om utskällningen i Grekland visar på att det inte krävs ”verkliga händelser” för att en intrig ska uppstå och involvera flera personer. Det räcker med en incident som är färgstark och tvetydig för att det ska finnas risk för en snöbollseffekt där hörsägen sprider sig med ett tempo som den fördömda inte kan hålla takt med. Trots att det som återges är ”imaginärt” och inte har ägt rum i verkligheten så räcker det att människor agerar på myterna så flyttas problemet från ryktenas virtuella rymd och in i verkligheten. Ringarna på vattnet som en ”icke händelse” skapar gör så att det så småningom kvittar om den ursprungliga händelsen var en bluff – när branden väl har spridit sig så är det första gnistan bara en fotnot.

Missförstånd som den jag var med om i Grekland uppstår hela tiden till följd av att människor läser av situationer olika. Vi är nämligen inte ”nollställda” när vi tar del en händelse utan vi interagerar med händelseförloppet genom egna föreställningar och antaganden. De som exempelvis tyckte om mig före situationen tolkar troligen allt som sker till min fördel och vice versa. De olika iaktagarna försöker att förstå flödet i situationen genom att räkna ut den enskilda aktens plats i sekvensen av händelser. “Var hon arg på något innan han kom eller gjorde han något”? Olika personers idéer om hur den enskilda akten förhåller sig till andra saker som också har hänt eller är pågående kan ge upphov till väldigt olika bilder av verkligheten.

Var hon tvungen att skälla ut mig?

Om en situation är tvetydig och behöver en hastig upplösning så jobbar vi med ett underskott av bevismaterial och då anförtros tongivande händelser eller intensiva känslor en central roll vad gäller att organisera våra reaktioner. I fallet ovan är kan det många gånger vara en korrekt generalisering att tro att en person som beter sig som jag gjorde är ute efter att störa – det är lätt att den generaliseringen sen omsätts i handling för att överrösta mig i och med att den känsliga situationen krävde att mina störningar skulle komma till ett abrupt slut. Hade hon låta mig få hållas kan det vara för mycket att förlora. Det intressanta med hur hjärnan fattar den här typen av beslut är att även ”känslan av vad som behöver göras” är med och vägleder uppfattningen om vad som pågår – när personen väl insett att jag behöver avbrytas abrupt är det lätt att den insikten befrämjar att personen läser in negativa uppfattningar om mig så att den inte håller tillbaka av rädsla för att framstå som en översittere.

Tjejen som skällde ut mig i Grekland hade säkert kunnat låta mig vara ifred – men då hade hon behövt leva med risken att jag faktiskt var en idiot och att hennes väninna skulle bli seriöst sårad av att avbrytas. Dittills var jag en helt ointressant främling och i och med detta försumbara sociala kapital var jag en person på vars bekostnad en väninnas lidande kunde besparas. Det bästa hade varit om det gick att ”frysa situationen” så att hela världen stod still medan hon gick fram till mig och oss emellan redde ut situationen på ett lugnt sätt. Men världen står inte still i väntan på att folk har pratat klart om olika sätt att se på en sak.

I Grekland blev det aldrig speciellt dramatiskt men jag var den enda läkaren i lägret och mitt förtroende påverkades. Hade jag dykt upp till samma bord 15 minuter senare än vad jag faktiskt gjorde så hade det troligen bara varit en mycket trevlig tillställning. Som tur är så var lägret inte så stort och många kände till mig genom att tidigare ha haft med mig att göra. Tack vare att jag inte behövde prata med alla så var takten med vilken jag kunde reparera effekten av utskällningen högre än takten med vilken folk viskade vidare om händelsen och fyllde ut bitar de inte förstod med egna hypoteser, antaganden eller påhitt. Med andra ord spred sig informationsflödet kring den händelsen på ett för mig gynnsamt sätt.

Epilog

Världen kan ibland vara så komplex att om man kunde spela upp samma scenario flera gånger om och göra små variationer så skulle utfallen för de olika ”tagningarna” vara avsevärt olika. Med den komplexiteten är det inte möjligt att berätta en enda berättelse om vad som pågår just för att många saker pågår samtidigt och influerar varandra. Hur saker artar sig behöver inte alltid spegla vad som skulle ha känts mest rimligt från avstånd – istället är tillvaron sådan att ”allting väntar på att få hända” och med varje händelse kan det uppstå kedjereaktioner som drar med sig verkligheten i nya riktningar. Ibland kan det uppstå nya problem som är värre än de ursprungliga problemen… När alltihop ska förstås av enskilda personer som inte kan överblicka alla rörliga delar så blir bilden av ”vad som egentligen pågår” helt beroende av ”ens position som betraktare”.

Sociala situationer är dynamiska i sin natur och därmed väldigt svåra att uttala sig om på ett definitivt sätt. När saker är röriga på det sättet så försöker folk att förstå sig på vad som pågår genom att ordna händelserna i ”större berättelser” som kretsar kring sig själva. Vi flyttar fokus från allt som pågår till de saker som verkar relevanta – vi applicerar egna mått för hur stora eller små saker känns. Vi försöker att sia den del av framtiden som är viktigast – delen som handlar om hur det blir för oss och de vi bryr oss om.