En välfungerande skola skyddar mot kriminalitet

Kriminella ungdomar i orten

Sverige har sedan efter andra världskriget ofta förknippats med välfungerande demokrati, fredliga relationer till grannländer och en stark individualistisk kultur som värnar mångfald. Men vad tänker du på när du hör talas om Sverige idag? Vad är Sverige för land och vart är landet på väg? Samtalet om Sverige idag har alltmer kommit att handla om blossande organiserad kriminalitet där vissa händelser även får en att undra om våldsbruket i sig har blivit mer extremt – i kriminella nätverk är det inte ovanligt att uppgörelser kan innehålla inslag av tortyr och ibland även sadistiskt våld.

Min grundtanke när jag skrev denna text är att även när hemska saker förekommer i samhället så kan man förhålla sig till dessa saker med en medmänsklig grundsyn. Man är inte nödvändigtvis ”naiv” för att man väljer att tro på det goda i människor. Skillnaden i inställning om man i första hand väljer att tro på det goda inom människor eller om man istället väljer att vara cynisk har verkliga konsekvenser. Den medmänskliga inställningen är inte ute efter att ”förgöra” uppkomna problem utan snarare att förebygga problem. Det behöver inte vara ”business as usual” att använda sig av extremt hårda straff om ett brott begås – helst ska brottet inte begås alls.

Är invandrare kriminella av naturen?

Kriminalitet i ett rikt land som Sverige är åtminstone till ytan är något av en paradox. Borde inte kriminalitet vara förhållandevis ointressant när det finns ett socialt skyddsnät som sträcker sig upp till vuxen ålder? Med tanke på att kriminaliteten har blivit uppmärksammad i en tid då invandringen har varit historiskt hög så tenderar frågorna att sammanflätas som om båda trender har en oundviklig relation. Poängen är inte att relationen inte skulle finnas – personer med invandrarbakgrund är idag (2020) överrepresenterade bland förövare i Sverige… Poängen är sambandet inte är givet – personer med invandrarbakgrund är underrepresenterade bland förövare i vissa andra länder.

Vill man svara på känsliga frågor såsom frågan om överrepresentationen av vissa folkslag i brottsstatistiken så kan man ändå ha ett medmänskligt förhållningssätt. I praktiken betyder förhållningssättet att man är medveten om vart man inte borde leta efter svaret i första hand. Det är nämligen lätthänt att det uppstår illusioner om samband – till exempel vore det felaktigt att säga att ”arvsmassan är av dålig kvalitet” om det visar att språkfärdigheterna är svagare hos ett nyinflyttat folkslag jämfört med färdigheterna som en inhemsk befolkning besitter. Detaljen om att det ”främmande folkslaget” är nyinflyttat gör hela skillnaden när man ska förstå att det finns flera lager att ta hänsyn till innan man drar en slutsats. Det är särskilt viktigt att vara försiktig med ”undermålig arvsmassa” som förklaringsmodell då historiska erfarenheter av att förklara brottslighet med ärftliga faktorer har lett till några av de värsta brotten mot mänskligheten – etnisk rensning, kastrering av oönskade folkslag mm.

Argumentet mot ”toxisk arvsmassa” är vetenskapligt inkorrekt då ärftliga faktorer kan ha ett högt förklaringsvärde på individnivå men tappar kraftigt i förklaringsvärde när man ska förstå komplexa sociala fenomen. På liknande sätt finns det historiska skäl att ifrågasätta resonemang om att det skulle finnas något sådant som en oföränderlig ”toxisk kultur”. När historiker har försökt att förstå minskande brottslighet över tid så har kultur sällan haft en avgörande betydelse för de mer dramatiska förändringarna – istället tycks nationens ekonomiska utveckling tillsammans med omfattningen samt räckvidden av statens våldsmonopol vara viktigare faktorer.

Om vi väljer att lägga åt sidan förenklingar om att större delen av ungdomskriminaliteten skulle bero på en toxisk arvsmassa och/eller en toxisk kultur så kan man i ett bredare perspektiv fundera på hur kriminalitet fungerar rent allmänt och inte bara när det angår en folkgrupp som är misstänkliggjord (invandrare). Om inte annat så borde man dra öronen åt sig av att arv och kultur förväntas vara ständigt närvarande men likväl är det en mycket liten andel av de berörda som blir kriminella. För att besvara varför vissa personer men inte alla blir kriminella behöver man nyansera och leta efter något som är mer utmärkande i och med att arvsmassa och kultur inte tycks slå igenom hos alla. Den enskilda potentiellt kriminella aktören kanske har ett visst arv eller en viss kultur men det har nästan alltid krävts något mer för att få den att tippa över. Några av dessa saker som får en person att tippa över är socialt arv, socioekonomiska levnadsomständigheter och biografiska livshändelser – vi behöver alltså fråga oss om vilken omgivning barnet föds till och hur barnet utvecklas under dess egen livstid.

Är det naivt att tänka sig att den kriminella aktören hade kunnat vara en bättre människa?

Att prata om varje mänsklig utvecklingsresa som ett rikt narrativ format av en unik uppsättning omgivningsfaktorer är inte ett frikännande av individer från personligt ansvar. Istället handlar det om att visa förståelse för att valet att inte bli kriminell är olika svårt beroende på den hand man blir tilldelad i livet. Mänsklig valfrihet har inte en oändlig räckvidd utan går nästintill alltid ut på att välja från utbudet av närbelägna/lättåtkomliga alternativ. Om det till exempel inte finns fisk att köpa i staden där du bor så kan du inte ställas till svars av doktorn för att du på grund av fel i din karaktär inte äter fisk som du ska.

En dysfunktionell skolgång kan vara det första steget i en kriminell karriär

I den här texten har jag främst tänkt diskutera vikten av att ha en välfungerande skolgång även om det finns en mängd andra faktorer som självklart behöver diskuteras. Jag förstår att när man behöver förhålla sig till ett brott där en vuxen man är åtalad för att ha torterat eller lemlästat en annan vuxen man så är skolgången inte det första man tänker på. Skolgångens roll är bara en dimension, men man ska inte underskatta den civiliserande funktionen som skolan har utöver att vara en plats för utbildning.

Ett barns skolgång bestäms på sätt och vis redan innan barnet börjar i skolan. Redan att ha låg-utbildade föräldrar ger ett barn en betydligt längre startsträcka i sin skolgång och skapar förutsättningar för sämre skolprestationer jämfört med elever med högutbildade föräldrar. Om föräldrarna dessutom är arbetslösa, socialt marginaliserade och har psykiskt illabefinnande – saker som ofta ingår i ett startpaket tillägnat personer i ”problem-områden” – så har barnet en riktigt utmanande väg framför sig. Maskrosbarn är i sammanhang som dessa ofta extraordinärt begåvade barn med “mentala superkrafter” som kan trotsa de laster som de tilldelats.

Det vetenskapen säger är att läskunnighet och matematik-kunskaper har ett mycket starkt prognostiskt värde vad gäller fortsatta framgångar i skolsystemet. Med andra ord kan man helt enkelt mäta ett barns nivå av läskunnighet och matematik och med rätt god träffsäkerhet ana vart barnet är på väg med sin skolgång. Ett annat sätt att säga samma sak är att konstatera att barn som halkar efter tidigt har en mycket svår kapplöpning framför sig.

När man tänker efter så är skolan ett extremt viktigt forum för barnets identitetsutveckling. Under större delen av barnets liv så förväntas nästan all fritid spenderas i sammanhang som knyter an till skolan. Det är i de sammanhangen som barnen söker erkännande framförallt sinsemellan men till viss del även genom de vuxna som närvarar som handledare. Det är mot bakgrund av ett ”underskott på socialt erkännande” som låga skolresultat behöver förstås.

Vi behöver komma ihåg att ju yngre barn är desto mer av deras ”biologiska råvara” som ännu inte har tämjts i enlighet med samhällets sociala koder. Det som är medfött som en biologisk drift är viljan att få tillhöra och vara en del av gemenskap – biologin ”bryr sig” inte om hur individen går tillväga för att uppnå ändamålet vilket i praktiken innebär att det finns en attraktionskraft hos även destruktiva subkulturer förutsatt att de tycks kunna föra med sig genvägar i den sociala hierarkin.

Det finns med andra ord inom varje barn frön till pro-sociala beteenden men även antisociala vägval – barn kan efterlikna älskvärda beteenden men kan också lära sig att på andras bekostnad slå fram en egen plats i hackordningen. Barn är inte fogliga per automatik – när barnuppfostran ”fungerar” så beror det på att vuxna har varit framgångsrika på att placera barnet i en ”konstruerad miljö” där de vuxna har regisserat interaktionerna på ett sätt som gör socialt önskvärda beteenden berömvärda och personligt tillfredsställande. Tyvärr så är inte inlärningens utfall lika god för alla barn – inte minst så beror detta på att en god uppfostran är känslig för störningar.

Barnen som inte gör bra ifrån sig i skolan har inte särskilt goda möjligheter att utmärka sig enligt ”den av vuxna föreslagna vägen”. När ett barn inte gör bra ifrån sig i skolundervisningen så accepterar inte barnet per automatik att den ska förpassas till periferin. Barnet vill fortfarande synas, höras och vara med. Om ett barn inte gör sina läxor men likväl har en biologisk drift om att vilja vara ”någon” i sina kamraters ögon så tenderar barnet att uppfinna nya sätt att dra till sig uppmärksamhet. Det som kännetecknar det enskilda barnets uppfinning färgas givetvis av barnets livsresa och psykologiska förutsättningar – några barn blir clownen, några blir bäst på fotboll, några blir rebellen osv. Hur enskilda barn beter sig i en i övrigt fungerande skolmiljö är en sak – vad som händer när tillräckligt många barn tragglar är en helt annan sak.

I situationer där många barn inte klarar av sina läxor och samtidigt söker erkännande i varandra så händer något illavarslande – det sker ett förfulande av skolprestationer (”symbolisk interaktionism”). Under förhållanden som dessa blir skolan en arena för uppvisande av socialt utmärkande beteenden som inte ställer krav på större mental ansträngning. Samtidigt skapas nya utbildningsfientliga normer som innebär att om en person sänder ut signaler om att den tar studierna på allvar så riskerar personen att drabbas av elaka beteenden eller åtminstone hamna i en sits av att vara socialt skuldsatt och behöva kompensera kamraterna för att återfå värdighet. För de elever som ”skolas in” i de här alternativa normerna så blir skolan en plats där man köpslår om social status genom allt annat än de ansträngande kognitiva insatserna. Eleverna faller tillbaka mot att ta plats med kroppen och vad den är kapabel till snarare än intellektet och vad det är kapabelt till. I samma anda blir störandet av ordning stundtals lek eller trots men stundtals också ett ”kuppförsök mot de vuxna”. När tillräckligt många elever ligger efter i skolan så skapas en miljö där eleverna istället kan imponera på varandra genom att göra revolt mot lärandets sociala koder och genom att vandalisera förutsättningarna för lärande. Det är sällan som bilden är så extrem som det beskrivna men däremot är det vanligt förekommande i skolor i utsatta områden att barn ”finner sig omgivna” av en krets personer som för varje skolår får allt svårare att orka prestera.

Såsom skolan är uppbyggd så krävs långt mer disciplin för att klara av varje nytt år jämfört med föregående år. Systemet är uppbyggt utifrån en tanke om att eleven rustas med nya färdigheter och mer disciplin för varje etapp. Det som händer med barn som inte klarar av lärande-målen är att de här barnen glider efter kraftigt. Kommer ni ihåg det där med hur läsförståelse och matematik-kunskaper kan sia framtiden? I praktiken går det till så här –barnet som aldrig fick upp sin läshastighet när den gick i årskurs 2 kommer i årskurs 3 att behöva lägga ner avsevärt mycket mer tid än övriga klasskamrater på att tillgodogöra sig kunskapen. I och med att barnet sällan hinner läsa klart (eller ”pallar” när det känns som uppförsbacke varje gång) så kommer barnet dels att gå miste om roliga texter som gör skolgången stimulerande men dessutom går barnet miste om exv kunskap i natur och samhällskunskap. När barnet sedan tar sig vidare till nästkommande årskurser så kommer förutom svårigheten att hinna läsa klart en annan svårighet gällande förståelse av komplexa beskrivningar i och med att barnets lässvårigheter gjorde så att den knappt tog in förkunskapskraven i de tidigare kurserna.

Det är svårt att vända när det börjar gå utför

Det vi behöver förstå om “den kriminella grabben från orten” är att många av de här killarna är 15-20 åringar med läsfärdigheter motsvarande det man förväntar sig av 10-12 åringar. De här killarna har redan från tidig ålder börjat känna sig rätt dumma i skolan, blivit alltmer raslösta och uttråkade i klassrummet, känt ett behov av göra saker som sticker ut i syfte att förbli relevanta trots vacklande skolprestationer osv. Den sociala tillfredsställelsen i skolan har kunnat räcka för att hålla kvar personerna i skolan upp till en viss ålder – när puberteten närmat sig har många av dessa killar fått en biologiskt större aptit för dominans tillsammans med ökat risktagande och starkare svängningar i temperament. Under inverkan av dessa krafter och med inspiration av det bemötande som äldre kriminella i området åtnjuter så har killarna fått nya visioner om det som finns att erövra utanför skolan. Ju mer personen har skolkat desto mer den har mentalt ”flyttat ut” från skolan och börjat ersätta behovet av erkännande i skolan med ett behov av att känna att den är fri att göra som den vill utan att någon står i dess väg. I avsaknad av verkliga meriter från utbildningssystemet kan nya vänskapskretsar konkurrera om personens uppmärksamhet genom att erbjuda nya – och utifrån personens begränsade förmågor – gynnsamma sociala karriärmöjligheter.

När personen väl ”slagits ut” från den sunda utvecklingsbanan så är vägen tillbaka mycket lång… Det rör sig trots allt om en person med en vuxen kropp men vars disciplin och ihärdighet är underutvecklade samtidigt som den har en läsförståelse motsvarande ett litet barn och inför den väntar en arbetsmarknad som ställer allt högre krav på grundutbildning.